Äntligen, äntligen har Elsa visat att hon är dräktig!!! Hallontuttar... det vackraste jag kan tänka mig just nu.

Hon är så klok och klurig denna flicka. Hon har träffat sin kavaljer tidigare här hemma hos oss och inget har blivit av det. Så denna gång fick de träffas hos min "extrafamilj". Hoppats på resultat har jag gjort och tyckt att det nog har lyckats men ändå inte vågat tro. Hon satt tex. vid staketet på uteplatsen och jamade högt, så där som hon gör när hon löper. Nej, tänkte jag... Så tråkigt! Satte mig vid datorn för att se om det kunde finnas en annan fin kille. Då har avståndet en viss betydelse också denna gång. Hittar en som kunde passa och han lånades också ut. Vi diskuterar. Känns 50 mil ok? Bestämmer mig för att ett mail kan man i alla fall skicka till uppfödaren. DÅ... vänder sig Elsa om och rullar över på rygg. Hallontuttarna lyser genom den vita pälsen!!! Det är som om hon vill säga.. Du behöver inte leta. Jag är dräktig.

Elsa ligger alltid i korgstolen bredvid mig när jag sitter vid datorn och inget syntes kvällen innan. Glädjetårar blev det. Flera stycken. Så klart både kramar och pussar också.

Nu återstår nästa väntan och oro. Att inget tråkigt ska hända under dräktigheten.

Här ligger Elsa i bolådan och hon ser ut att tycka att den duger. Den ska målas vit så att den blir ännu finare till dess att det är dags för bebbar.

Snöar och slaskar gör det ute. Så här dags när det igentligen är tid att ta ut motorcyckeln och göra den i ordning till årets "paltrunda". Det är ett årligt återkommande evenemang, 1:a maj. Anordnat av SMC. Vi kör med motorcyckel en runda som är ca 20 mil. Den avslutas med att äta palt tillsammans. Ett mycket omtyckt evenemang av både motorcyklister och de som som står längs vägen och beundrar alla vackra ekipage. Får nog vänta ett tag till med att tvätta och putsa min ögonsten. / Greta